Journalistik är, i sin kärna, rapporterandet av och sökandet efter sanningen. Ibland blir det spektakulärt, när hemligheter avslöjas genom granskningar eller okända uppgifter uppdagas. Reportage om personer eller händelser behöver inte vara dramatiska för att det ska finnas ett nyhetsvärde. Nyheten definieras av att det är skildrande av perspektiv och personer som inte tidigare kommit till tals eller där det finns ett stort allmänintresse. Vid andra tillfällen rapporteras det om dramatiska händelser i nästan realtid. Journalistik är både det snabba och det långsamma, det korta och det långa.
Dramatiken är inbäddad i journalistikens DNA – nya fakta, nya perspektiv, nya händelser – allt detta är saker som är intressant när det kommer till nyhetsvärdering.
Nyheter kan vara källa till ny kunskap, upprörande, berörande – och ibland underhållande. Men journalistik är inte underhållning och underhållning är inte journalistik. Det vi berättar om måste i grunden vara sant. Gränsen mellan att ställa frågor och antyda ett på förhand givet svar kan ibland vara hårfin, men icke desto mindre tydlig – om man är beredd att hålla ögonen öppna.
Men fyndet ändrade – ingenting
I dagarna nedkom haverikommissionerna i Estland, Sverige och Finland med slutsatsen att det inte finns någonting som tyder på att passagerarfartyget M/S Estonia sjönk på grund av en explosion i bogen eller en kollision med ett annat fartyg. Detta efter att dokumentärserien ”Estonia – fyndet som ändrar allt” avslöjat tidigare okända skador på fartyget.
Men fyndet ändrade – ingenting. Dokumentären av Henrik Evertsen visade sig vara mer mer dramatiserad fiktionsfilm än journalistisk dokumentär.
Vad dokumentären däremot borde ändra är förhållandet mellan journalistik och storytelling, det vill säga berättande, där sanna händelser riskerar att dramatiseras mer än nödvändigt och där sanningen offras på dramaturgins altare.
”Han trotsade dykförbudet och fann hålet som tvingar tre regeringar att gå till botten med gåtan Estonia”, motiverades det när Henrik Evertsen 2020 fick motta Stora Journalistpriset för dokumentärserien. Det är en motivering som inte åldrats särskilt väl.
Kritiken har inte varit nådig. Patrik Oksanen, säkerhetspolitisk analytiker och skribent, skrev bland annat följande på Expressen Debatt förra året: ”Estoniadokumentären skapade ett crescendo av konspirationsteorier när den kom hösten 2020. Dokumentärens berättelse utgör en symbios med högerextrema propagandasajter som pratar om torpederingar, explosioner, mörkläggningar och krock med Nato-ubåt [...]” (12/1-22).
På lekmannaspråk kallas en sådan rakning för: ouch.
För ett år sedan fick både Evertsen och Stora Journalistpriset motta priset som få vill bli påtänkta för: Årets förvillare av föreningen Vetenskap och folkbildning med följande motivering: ”Priset tilldelas dessa kandidater för att till en bred allmänhet lyft fram och legitimerat konspirationsteorier kring Estoniakatastrofen” samtidigt som föreningen menar att att Evertsson ”underlåtit att förhålla sig till journalistiska grundpelare som ärlighet, evidens och relevans”.
På lekmannaspråk kallas en sådan rakning för: ouch. Och haverikommissionernas svar till Estonikadokumentärens spekulativa frågor kan vara tidernas granskning av en dokumentär.
Var då Estoniadokumentären helt onödig? Nej, inte utifrån att den visade nya fakta om tidigare okända skador. Misstaget låg i viljan att skapa drama, inte ge svar. I bästa fall har den påmint publiken om att spekulativa dokumentärer inte är journalistik.
LÄS MER:Härryda kommun upphandlade för 40 miljoner – genom direktupphandling
LÄS MER:Kadaverdel hittades i Mölnlycke – för andra gången
LÄS MER:Så mycket har matvarorna ökat enligt PRO: ”Fruktansvärt”
