Som ensamstående med ett litet barn, strax innan finanskrisens början på 90-talet, tog Yvonne Elmgren, som är född och uppvuxen i Mölnlycke, klivet in i mäklaryrket.
Detta efter uppmuntrande ord av en vän som redan befann sig i branschen.
– Han sa till mig vid ett tillfälle: ”Yvonne, du skulle ju bli en perfekt fastighetsmäklare!”. Och på den tiden, det är alltså 35 år sedan, lite drygt, så visste jag inte ens vad en fastighetsmäklare gjorde. Men jag jobbade i närbesläktat yrke – jag var fastighetsförvaltare.
Yvonne Elmgren tyckte om den sociala biten på sin dåvarande arbetsplats. Hon hade mycket kontakt med hyresgäster. När arbetsuppgifterna började gå mot ren förvaltning av fastigheter ville hon sadla om.
– Tanken var att jag skulle bli civilekonom, men jag tyckte att det var lite tråkigt. Jag ville gärna jobba med människor. Så det blev detta.
– Och jag var ensamstående mamma. Det var tufft, men jag gjorde det. När jag väl hade fått min utbildning var jag två dagar på ett mäklarföretag. Men jag insåg snabbt att det inte fanns något för mig där. Så jag startade eget själv.
Hur gick det i början?
– Det gick jättebra, fast det var ju väldigt svårt. Det var ju -89, -90 kan man väl säga ungefär. Och då vet vi ju vad som hände på 90-talet. Men jag kämpade på, berättar Yvonne Elmgren, där hon sitter i ljus kavaj vid det stora träbordet i sitt mäklarkontor i Mölnlycke.
Räntan rekordhöjdes: ”Då dog allting. Vi trodde telefonen var sönder”
Det första kontoret öppnades på Linnégatan i Göteborg. Yvonne Elmgren arbetade där med två andra unga kvinnor som också var nyutbildade.
Utanför dörrarna rasade finanskrisen för fullt och 1992 den 16 september höjde Riksbanken plötsligt räntan med 500 procent för att försvara kronan.
– Alltså då dog allting. Det var helt stendött. Vi satt och lyfte luren för vi trodde att det var fel på telefonen. Vi lyfte luren många gånger den dagen vet jag. Och tänkte, ”vad är det som händer?” Sedan fick vi ju klart för oss då hur illa det var. Men det var ju bara att jobba vidare. Den som köpte hade ju oftast någonting annat som skulle säljas, och det var ju svårt att få ihop de här två affärerna. Det var ytterst få banker som beviljade lån. Men vi genomled ju den krisen också.
Under 90-talet hittade hon en lokal i Mölnlycke och tog med sig bolaget hit. Hon tog hjälp av sina föräldrar för att få livspusslet att gå ihop.
– Dels var jag ensamstående mamma. Och dels var jag ensam om det här företaget. Det var gråt och skratt om vartannat kan jag säga.
Kände du någonsin att du ville ge upp?
– Nej, det gjorde jag aldrig faktiskt. För att jag älskar ju mitt yrke. Jag har alltid varit en person som tycker om att vara spindeln i nätet. Att få rodda och dra i olika uppgifter. Men framför allt är det ju alla underbara människor jag träffar. Och glädjen av att få lov att hjälpa människor till en ny bostad.
Det märks att Yvonne Elmgren skapar nära kontakter med sina kunder. Mitt i intervjun med Härryda-Posten knackar en kund på dörren, kommer in och pratar en stund om en besvärlig situation. Kunden får en kram. En annan kund kommer in och berättar att hen troligen vunnit en budgivning.
”Grattis och kram på dig, då hörs vi sedan”, säger Yvonne Elmgren innan kunden går.
Hon minns alla sina bostadsaffärer: ”Det är inte klokt”
Under sina år i branschen har hon fått hjälpa till med bostadsaffärer inom flera generationer i samma familj.
– Från början kanske det var bekanta till mina föräldrar som hade någon lägenhet i centrum. Och sedan så kom deras barn. Och sedan deras barnbarn. Så det har ju varit fantastiskt roligt.
– Sedan är det ju så att i och med att jag har funnits här i alla år, har jag ett väldigt stort kontaktnät här. Att inte bara nya kunder utan gamla bekanta, och kompisar kommer in och ber om hjälp. Jag är också, vad ska jag säga, väldigt professionell i mitt jobb. Men samtidigt väldigt personlig. Och det tycker de flesta om.
– Plus, jag gör ett jäkligt bra jobb, tillägger Yvonne Elmgren med ett leende.
Är det någon bostadsaffär som fastnat extra?
– Jag kommer ihåg alla mina bostadsaffärer. Det låter inte klokt, men jag gör faktiskt det. I stort sett i alla fall.
– Ibland kommer det in kunder här genom dörren. Och säger ”Hej Yvonne, det var länge sedan”. Och så tittar jag på dem och säger: ”Ja det var länge sen, det är väl 25 år sedan kanske?” Och så svarar de: ”Ja, 26 år, och kommer du ihåg vad det var?”. ”Jajamänsan”, säger jag, ”det var det lilla blå huset som låg uppe på kullen där uppe”. Och då står de där och bara: ”Va? Kommer du ihåg det?”
– Jag tror att det där handlar om att jag tycker det är så roligt med mina kunder.
En väska full med pengar skulle lämnas som handpenning
Yvonne Elmgren berättar att när hon öppnade kontoret i Mölnlycke bytte människor mestadels bostäder inom kommunen, men successivt ökade inflyttningen. Och det finns vissa skillnader mot hur branschen fungerade förr.
Då, innan Internet hade lanserats för allmänheten och långt innan bostadssajten Hemnets födelse och de professionella fotografernas inträde, fotade hon själv försäljningsobjektens fasader med en enkel polaroidkamera, klistrade fast den nytagna bilden på ett A4-papper och satte upp på kontoret, banker och livsmedelsaffärer.
– Och förr hade vi ju bara besök på kontoret egentligen. Dörren stod öppen jämt och kunderna kom och gick, vilket var väldigt trevligt. Kaffet stod alltid på med bullar och annat och de var jättevälkomna när de kom, berättar hon.
– Idag är det mycket mejl och sms, vilket jag kan tycka är lite synd.
När handpenningen väl skulle betalas var det i början av hennes mäklarkarriär även vanligt att köparna kom in på kontoret och helt sonika lämnade över pengarna i kontanter till henne.
Idag, genom bland annat lagar mot penningtvätt, är den typen av kontanthantering inte längre möjlig.
– En gång kom en person in med en väska full med pengar. Jag nekade att ta emot den. Han fick gå till banken själv. Det är skönt att slippa det ansvaret, att ta pengar till banken, säger Yvonne Elmgren.
LÄS MER:Därför startar Härryda-Posten nya artikelserien Härrydas mäklare
LÄS MER:Kommunal i Härryda: ”En oro för framtiden”
LÄS MER:Han lämnade restaurangbranschen för mäklaryrket: ”Myt att mäklaryrket är ett glidarjobb”
