Jag minns de frostiga morgnarna på 90-talet när farsan skjutsade mig till skolan. Jag tråcklade in mig i 740:n med bylsig vinterjacka, gympapåse och väska. Trötta var vi, i decemberdunklet, på uppfarten utanför radhuset. Jag satt där och väntade på att rumpvärmen skulle gå igång medan P1 Kultur blandades med motorns motiga puttrande. Farsans ansikte dök upp på andra sidan rutan, genom frostkristallerna, när han skrapade fram titthål i rutan. Vi vinkade till varandra där isskrapan dragit fram. Jag kände mig aldrig så trygg som när han satt vid ratten – ingen isgata i världen kunde stoppa farsan.
I stunder av övertro på min egen förmåga som bilförare, en sisådär 25 år senare, är det farsan jag känner mig som. Ett eko av honom i varje rörelse. Hur jag lägger handen på ratten, hur man sneglar i döda vinkeln eller vant backar ut från en uppfart – nog fasen är jag en lika trygg förare som farsan.
Det är minnena av de där vintermorgnarna på väg till skolan som kommer till mig nu, första december, när jag tuggar min frukostgröt och sneglar ut på den svarta asfalten utanför. Gröten blandas med min trafikskolelärares varnande ord: ”Det mest förrädiska av väder är någon plusgrad, ingen frost, men ishelvetet döljer sig där.” Tyst bidar den sin tid i väntan på bilister som sänkt garden.
Så med två visa gubbar, farsan och trafikskoleläraren, på vardera axel, kör jag försiktigt ut från uppfarten. Behövde inte skrapa rutorna – skönt.
”Men låt dig inte luras”.
Jag känner på bromsarna.
”Jo, visst är det lite halt”.
Isen ska inte lura mig, inte idag. Jag kryper nerför den första backen, jag klarar detta också. Garden är uppe.
Väl ute på motorvägen är jag på väg att glömma. SUV:arna som vrålar på som lejon på jakt efter elefanter, de trötta lastbilarna som kämpar sig upp för backarna. Jag blir smittad, börjar gasa på – men, just det!
Isen.
”Strunta i att köra om den där elefant-lastbilen”.
Garden är uppe. Gubbarna, farsan och trafikskoleläraren, är med mig.
Äntligen framme i Mölnlycke. Gubbarna är nöjda med sin lärling, de dunkar varandra i ryggen och börjar göra sig redo för avfärd. Garden sänks. Snart framme. En rondell, så en brant backe, en vänstersväng och en ännu brantare backe. Jag tar svängen som alltid, raskt och ledigt.
Men den här gången vill inte bilen räta upp sig och jag, främst bilen, glider i sidled. ”Men, jag har ju splitternya vinterdäck, vad händer?”
Bromsar för fullt, inget händer. Två sekunder av noll kontroll, sen en ordentlig smäll i trottoarkanten. Fumligt rätar jag upp bilen, höger framhjul skriker som en nyväckt bebis.
Gubbarna har omärkbart glidit ner från mina axlar, borta, de vill inte kännas vid sin lärling. Inget eko av farsan i mina stressade rörelser. Bara en fumlig pojk i bylsig vinterjacka som fuckat upp. Hur mycket ska det här nu kosta?
LÄS MER:Trafikolycka på väg 40 — helt stopp i ett körfält
LÄS MER:Rotary i Härryda arrangerar språkresa på räls till Stockholm
LÄS MER:Mördaren från Landvetter blev styckmördad – skildras i ny dokumentär
