Toinis unika släkthistoria – som ingermanlänning: ”Flydde med båt”
Säteriskolans tidigare lärare Toini Kennvik bär på en sällsynt historia om överlevnad och identitet. Som svensk med ingermanländska rötter är hennes röst en tidsmaskin genom historiens vingslag. Hennes släkthistoria väver samman en flykt från både Sovjetunionen och Nazityskland, och kastar samtidigt ljus över en bortglömd minoritetsgrupp.
– Mina föräldrar ville så långt bort från Ryssland som möjligt, men väl i Mölnlycke blev det bra, säger hon.
När Härryda-Posten träffar Toini Kennvik för första gången sker mötet på biblioteket i Mölnlycke. Till en början ställer hon sig undrande till vad hon egentligen har att berätta. Men den kunskap och historia hon har att återberätta finns inte nedtecknad i någon av bibliotekets böcker. Det är historian om hennes ursprung som ingermanlänning och hennes föräldrars liv.
Med sin lugna röst och pedagogiska berättarteknik lyfter hon fram föräldrarnas flykt från både Hitlers och Stalins förtryck under andra världskriget – och hur en svart sjal från 1800-talet möjliggjort hennes liv i Sverige.
Hon föddes 1948 i en fönsterlös lägenhet i Mölnlycke. Hennes föräldrar var ingermanlänningar och träffades 1945 på en flyktingförläggning i Eskilstuna, där de befann sig på flykt från Sovjetunionen. De var två av flera tusen flyktingar som sökte fristad i Sverige.
Den 101:a kilometern
Ingermanlänningar utgör idag en hotad minoritet som under flera århundraden kämpat med stora ödesväxlingar runt Östersjöområdet. Under första hälften av 1900-talet deporterades eller mördades 125 000 ingermanlänningar. Detta som en följd av Stalins repression och förryskningspolitik, men också av Nazitysklands framfart under andra världskriget.
– Min farfar hette Matti. Han blev bortförd av Stalins milismän och försvann. Efter fyra år åkte min farmor runt och letade efter honom i gruvor i Sibirien. Hon hittade aldrig honom, men efter 10 år blev han släppt. Men då fick han inte bo närmare familjen än 101 kilometer. Han klarade inte av detta och kastade sig framför ett tåg, berättar Toini Kennvik.
"Den 101:a kilometern" blev ett välkänt begrepp under den sovjetiska eran och innebar i huvudsak att brottslingar och andra "icke-önskvärda" personer inte tilläts bosätta sig i större städer. Toinis farmor internerades i Auschwitz och räddades av en polsk bonde som sökte mjölkerskor till sin gård, innan hon lyckades fly till Finland.
Toinis föräldrar – Katri och Viktor – bodde i två olika byar med sex mils avstånd och båda båda genomgick stora prövningar under sin flykt till Sverige. Katri Jakdals familj tvingades betala en finsk flyktingsmugglare för att ta dem över Finska viken i en båt, medan Toinis pappa flydde till Sverige över den isbelagda Torneälven till Haparanda.
– När kriget kom kallades pappa in och gjorde militärtjänst åt ryssen. Han tillfångatogs dock av tyskarna och tvingades att ta på sig tysk uniform. Vid ett skede av kriget blev han dock utväxlad till finnarna och fick då istället slåss mot ryssen vid Karelen. Efter att han skadat sig bestämde han sig för att fly, berättar Toini.
Förtryckta av både Josef Stalin och Adolf Hitler
Ingermanland är ett område som ligger i Ryssland, söder om Finska viken och i nära anslutning till St. Petersburg. På 1600-talet uppmanades finnar från Karelen och Savolax att invandra till Ingermanland som då var en svensk provins. 1721 blev det slutgiltigt ryskt, men under efterföljande sekler befästes den egna identiteten och språket.
Minoritetsgruppen blev hårt drabbad av Sovjetunionens kommunistiska repression och resulterade i återupprepande tvångsförflyttningar. 1928 kollektiviserades jordbruket i Ingermanland och närmare 20 000 ingermanländska bönder deporterades till bland annat Sibirien och Kolahalvön. Stalins förryskningspolitik eskalerade under efterföljande år och ytterligare 30 000 ingermanländare deporterades. Denna gång till bland annat sibiriska arbetsläger och saltgruvor i södra Ryssland. Samtidigt stängdes ingermanländska institutioner ned. Intelligentian förintades och tusentals vanliga ingermanländare mördades.
Förtrycket fortsatte ytterligare när Hitler, den 22 juni 1941, bröt den tysk-sovjetiska icke-angreppspakten. Stora delar av Sovjet lades under tysk kontroll och Ingermanland skulle bli ett lebensraum för tysk inflyttning.
– Min pappa pratade aldrig så mycket om kriget. Men mamma pratade och berättade mycket för mig och min bror, säger Toini Kennvik.
När Hitler inledde sin belägring av Leningrad – nuvarande S:t Petersburg – skar belägringsfronten rakt genom Ingermanland. Toinis mamma, Katri, och övriga bybor mobiliserades hastigt och tvingades gräva skyttegravar åt Stalin – i ett försök att förhindra tysk frammarsch.
– Men det fungerade inte så bra. Tyskarna kunde bara köra runt om med sina stridsvagnar och omringa S:t Petersburg, berättar Toini Kennvik.
Hon slog klänningen mot ett träd och då ramlade alla lössen av.
Använde tyska fallskärmar som bytesvara
I samband med den tyska ockupationen släpptes tyska fallskärmsjägare ned i skogarna. Toinis mamma samlade ihop fallskärmar och de syddes till kläder – vilka byttes mot mat. De döda tyskarnas kängor vågade familjen inte använda, men materialet användes till att lappa ihop de egna skorna.
– Tyskarna flyttade in i min mammas hem och hennes familj tvingades ut i ladugården Sen tvingades de att bygga vägar åt tyskarna, som ville fortsätta mot Moskva. I takt med att vägen byggdes fick de fortsätta framåt. Mamma berättade att de sov två och två i små plåtskjul, berättar Toini och fortsätter:
– Det var så mycket löss då. Hon var så täckt av löss att hon inte ens la märke till dem. Då slog hon klänningen mot ett träd och då ramlade alla lössen av.
Mellan 1943 och 1944 evakuerade Tyskland drygt 60 000 ingermanlänningar till Finland, och tömde landskapet på minoriteten. Detta för att fylla på den arbetskraftsbrist som uppstod under kriget. Under denna period ville Finland bryta sin militära allians med Tyskland, och redan 1945 slöts en fredspakt mellan landet och Sovjetunionen. Ett krav var att ingermanlänningarna skulle ”återbördas” till Sovjet.
55 000 personer valde, eller tvingades, tillbaka till Sovjetunionen, medan ett par tusen tog sin flykt till Sverige – däribland Katri Jakdal och hennes familj.
Sjal från 1800-talet blev familjens räddning
– Mamma kom till Hudiksvall med båt den sjätte januari 1945. Hennes föräldrar var också med och hade med sig fyra barn. Resan tog tre dygn och det fanns 135 flyktingar på båten. Det var väldigt tufft och de fick sitta ner hela resan, med vatten och avföring ända upp till midjan, berättar Toini Kennvik.
För att få plats på båten behövde familjen betala smugglaren. Som flyktingar var det redan knapert och räddningen kom i form av en svart sjal från slutet av 1800-talet.
– När mina morföräldrar kom till Finland hade de med sig sjalen. Min mormor bar den när hon gifte sig, och för att få pengar till flykten köpte en finländsk kvinna vid namn Olga sjalen av min mormor. Min mormor åkte tillbaka ett par år senare för att köpa tillbaka den, och då fick hon den gratis av Olga, berättar Toini och tillägger:
– Den kommer gå i arv till min dotter, och sen hennes dotter som är 16 år idag.
Väl i Sverige försattes Katris familj i karantän i Hudiksvall. De blev kvar där ett par veckor innan de – via flera olika läger – till slut hamnade i ett läger utanför Eskilstuna. I det lägret fanns även soldatflyktingar, som hölls åtskilda med stängsel, och bland dem den man som skulle bli Toini Kennviks pappa.
– Min pappa hette egentligen Jakkimainen i efternamn. Det hette jag också när jag föddes. Men han bytte namn till Jakdal eftersom ryssarna letade efter honom. Han hade ju deserterat och efterlystes i finska tidningar, säger Toini.
När mina föräldrar väl etablerat sig i Mölnlycke blev det bra.
”Ville så långt bort från Ryssland som möjligt”
Ett helt nytt liv hägrade för Katri och Viktor Jakdal i Sverige. Men Sovjetunionens skugga följde de ingermanländska flyktingarna. De betraktade flyktingarna som sina medborgare och ville återbörda dem. Sverige menade dock att de fick välja själva.
– Mina föräldrar ville så långt bort från Ryssland som möjligt, så de ville först ta sig till Kanada. Men när de väl etablerat sig i Mölnlycke blev det bra. Pappas mål var att köpa egen mark. Då kunde ingen skicka bort honom tänkte han, berättar Toini.
De ingermanländska flyktingarna tilldelades främlingspass. I de stod det reglerat att de inte fick bosätta sig i varken Göteborg, Malmö eller Stockholm förrän de blev svenska medborgare.
Flera hundra ingermanlänningar sökte sig i stället till bland annat Mölnlycke och Mölndal. Här kunde de få både arbete och bostad omedelbart. Toinis mamma fick arbete på Mölnlycke fabriker och stannade där resten av sitt arbetsliv. Familjen tilldelades bostad av arbetsgivaren – först en fönsterlös lägenhet och senare kunde de flytta in i Villa Varberg.
Toinis pappa utbildade sig till både plåtslagare och svetsare.
– De första åren handlade bara om att spara pengar. Sen fick de det allt bättre ekonomiskt och då tog vi ibland bussen till Göteborg för att besöka fik. Jag tror att mina föräldrar alltid sett Sverige som ett paradis... Här behövde man inte vara rädd för vad man sa till vem, och de kunde prata ingermanländska fritt, berättar Toini och fortsätter:
– 1956 köpte pappa mark i Mölnlycke och byggde ett hus. Det står kvar än idag men det är en annan familj som bor där nu, säger Toini.
Den ingermanländska gemenskapen var stark på den tiden, och tilltog långt in på 60-talet. Redan 1947 var Toini Kennviks pappa med och bildade Rådas finskspråkiga församlingskrets. Året därpå bildades Sveriges första ingermanländska sportklubb – Mölnlycke/Mölndals Sportklubb. Mölnlycke fabriker upplät mark för en fotbollsplan och sponsrade med tyg till lagets första tröjor.
1960 flyttades verksamheten till Mölndal och bytte namn till Mölndals SK. Välbesökta ingermanländska träffar organiserades runtom i Sverige, men i takt med att den generationen blev äldre sinade också den organiserade gemenskapen.
”Både språket och kulturen kommer försvinna”
Toini Kennvik är idag 75 år gammal och hon har bott i Mölnlycke hela sitt liv. Hon har utbildat sig till lärare och anställdes på Säteriskolan 1970. Hon arbetade där till sin pension 2013.
– Jag jobbade som svensklärare och har lärt människor från hela världen det svenska språket. Man kan säga så här, där det har varit oro och det kommit flyktingar ifrån har jag lärt svenska. Först var det iranier och irakier och senare var jag också med och lärde vuxna flyktingar från Balkan svenska, säger hon och fortsätter:
– Det är jätteviktigt att behålla sitt hemspråk. Som lärare tryckte jag på det jättemycket. Det är viktigt för att kunna kommunicera med släktingar. Svenska lär man sig alltid för eller senare.
Toini Kennvik har under sitt vuxna liv varit i Ingermanland ett antal gånger. Både själv och med sin mamma, men också med sina egna barn. Men det är inte som det har varit.
– Det är ingen som lär sig ingermanländska längre och i den delen av Ryssland är det bara ryska som gäller nu. Varje ny generation kan språket allt mindre. Jag är helt övertygad om att både språket och kulturen kommer försvinna tyvärr, säger hon och avslutar:
– Jag har mammas kusinbarn kvar där. De har jag dock inte kunnat prata med sedan mamma dog, eftersom de bara kan ryska.
LÄS MER:Vad hände med Billy Nyqvist, Hällingsjö djurpark och lejonet Leo?
LÄS MER:Gravsten från 1745 och pestens tid pryder Margaretas trädgård utanför Rävlanda
LÄS MER:Därför har ”Ryamattans Picasso” gett namn till Viola Gråstens Plats
