Den stora hotellbranden i Hindås: ”Elden är lös!”

Bertil Larsson har skrivit flera böcker och är nu engagerad i uppbyggnaden av ett lokalt arkiv inne i Hindås stationshus. Bild: Julia Lagergren

1/12

Det marknadsfördes som ett rekreationshotell och liknades vid hotellen i alperna. Läkare lyfte fram den friska luften i Hindås utanför storstaden Göteborg och gästerna kom från hela Sverige såväl som från Tyskland.

Hindås turisthotell var Sveriges första turisthotell med ett hundratal rum och en omfattande lista anställda, både från orten och inflyttade. Ett tjugotal av de anställda bodde på hotellet den ödesdigra natten i februari år 1935.

– Det fanns inga stora industrier här, bara järnväg och småindustrier. Många lockades upp hit för att vandra. Det fanns massor av gästgiverier och vänhem i Hindås, berättar författare Bertil Larsson som bland annat skrivit boken ”Hindåsbygden i tid och rum”.

Hindås – ett Sveriges Holmenkollen

Det var som friluftsmetropol på landet som Hindås gjort sig välkänt. Inför invigningen av turisthotellet 1906 skrev signaturen ”Scotte” följande anmälan i Svenska Dagbladet:

”Om man för en stockholmare vill förklara vad Hindås är, så behöfver man blott säga de två orden ”Göteborgarnes Saltsjöbaden”.” Även ”Sveriges Holmenkollen” förekom som beskrivning.

Därför var det fullt naturligt att societeten under förra seklets 10- och 20-tal och första hälften av 30-talet vallfärdade till Hindås, så ock självaste monarken. Kung Gustav V besökte flera gånger både kurorten och hotellet.

Beskrivningen av hotellet i Svenskan tecknar en bild som i stort torde ha gällt även 20 år senare: ”Det ligger vackert omgärdadt af doftande, tät barrskog, som ger ett ypperligt skydd mot de vindar, som någon gång kunna draga fram häruppe på 135 meters höjd öfver havet. Det är tyst och stilla omkring det, skogsensamhetens vindgenomsusade djupa ro, denna tysta frid, som smeker och hugsvalar trötta och sjuka sinnen och helbrägdagör i dagssläpet förpinade nerver."

Byggnaden med sina tre våningar var ståtlig, om än i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning vid invigningen 1906 beskriven som: ”Dess yttre gör ett pikant intryck med sina röda och hvita färger bjärt afstickande mot den kringliggande mörka granskogen, som står så tätt inpå byggnaden, att de barrbehängda grenarna nå in på väggarna."

Just närheten till skogens råvara var det som kom att besegla hotellets öde drygt tre decennier senare.

Desto trevligare verkade tidningen tycka att det var inomhus: ”Hallen som är två våningar hög, äger en stor öppen spisel, afsedd för eldning med stora vedklabbar, som sig bör i en nordisk, skogrik trakt. Från hallen leder en rymlig trappuppgång upp till hotellvåningarna. Intill hallen ligger också en större musiksalong och öfver densamma tre sällskapsrum, afskilda från resanderummen."

”Elden är lös!”

Exakt hur branden startade är fortfarande inte klargjort. Men att brandförloppet i början av februari 1935 inledningsvis var smygande, för att därefter blossa ut i ett rasande inferno, står klart.

Helgen var över och ett sextiotal gäster hade hunnit resa hem igen. Kvar fanns ett trettiotal gäster. Midnatten till tisdagen den 5 februari passerade. En liten gnista fick fäste i närheten av entrén. Snart märkte kassörskan Emilia Möller, som sin vana trogen hade svårt att somna efter arbetspassets slut, att allt inte stod rätt till.

Genast väcktes fru Lundkvist som var anställd på hotellkontoret, som i sin tur ringde till ägaren direktör Luckmanns chaufför herr Andersson. Denna trängde sig in i hotellvestibulen där han upptäckte att det brann under ett tvättställ vid väggen i kapprummet.

”Med ett par Kustossprutor angrep han elden, och när dessa ej räckte tog han till en slangledning i närheten, men hans ansträngningar voro färgäves”, rapporterade DN.

Kort inpå vällde röken upp genom trapporna och matsalen stod i full brand. Elden spred sig snabbt i den torra träbyggnaden med tre våningar. De nationalromantiska inredningsdetaljerna, möblerna och väggarna – allt i trä – slukades snabbt av elden.

Hindåsborna hörde elden och kyrkklockorna började ringa i mörkret. Insikten kom fort: Byggnaden går inte att rädda, men gästerna måste undsättas!

– Det gick så snabbt! Det måste varit en rejäl brasa, säger Bertil Larsson med bekymmersam min.

Ett riktigt branddrama – med flera hjältar

Den nattliga brandkatastrofen skapade inte bara offer, utan avslöjade även lokala hjältar.

En av gästerna på hotellet var krigsdomaren Nils Aschan. Efteråt förtäljde han hur en barnsköterska firade sig ned till säkerhet med en liten flicka i famnen. ”Hr Aschan, som stod nere på gården, hörde plötsligt hjärtskärande skrik från andra våningen”, berättade Dagens Nyheter.

”Omedelbart därpå öppnades ett fönster, och en barnsköterska jämte två barn blevo synliga. Aschan ropade till dem att kasta ned räddningslinan och ge sig ned utför denna, vilket de även gjorde. Först klättrade det äldsta av barnen, en flicka, ned, och därpå kom sköterskan med det mindre barnet. Sköterskan fick båda händerna sönderrivna av repet."

Barnsköterskan och Vita Korset-systern Maja Nordström i Göteborg belönades senare med ett guldur med inskription av Carnegiestiftelsen för sin ”djärva räddning”.

Vid tillfället bodde hon med de två flickorna i 2- och 4-årsåldern i ett rum på tredje våningen.

”När hon vid 1-tiden på natten väcktes av hotellets alarmklockor, befanns korridoren fylld av tjock rök. Hon stängde dörren, tog upp barnen ur deras bäddar, öppnade fönstret och ropade på hjälp”, kunde Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning rapportera senare samma år (29/6-35).

Samtidigt band hon räddningslinan om den äldre flickan, lyfte ut henne genom fönstret och firade ned henne.

”Under tiden hade personer nere på gårdsplanen börjat resa en stege mot hennes fönster, men stegen nådde ej upp, utan det fattades ungefär en meter mellan översta steget och nedre fönsterkarmen. Med det andra barnet på höger arm kröp Maja Nordström, fortfarande endast iklädd nattdräkt, ut genom fönstret och sänkte sig med vänstra armen om fönsterkarmen nedför husväggen tills hon kände stegen med fötterna. Härunder omvärvdes hon av rök från taket på båda sidor och hade all möda att fasthålla barnet, som skrek och sparkade. Sedan hon därpå fått tag med handen i den översta stegpinnen kunde hon fortsätta nedstigandet och kom oskadd till marken."

I Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning lyftes grovarbetaren och Hindåsbon G. A. Osborn Pettersson fram. Vid tillfället för branden hade han råkat passera hotellet och agerat rådigt och snabbt: Via en stege hade han klättrat upp och räddat en äldre dam samt burit ner henne. Utan Petterssons insats hade hennes öde i det rökfyllda hotellrummet på tredje våningen kunnat vara förseglat.

Men hjälteinsatsen tog inte slut där utan följdes upp av en gentlemannainsats. Efter att ha burit ner den medtagna kvinnan till marknivån begav han sig upp än en gång – för att hämta ner damens bagage.

Bygden slöt upp

Gästerna, chockade och i vissa fall endast klädda i nattdräkterna, omhändertogs av Hindåsborna i närliggande gårdar och villor.

Flera gäster fick sår på händerna då de gled nerför räddningslinorna, och en dam bröt sin hand och ett ben.

Alla klarade sig inte oskadda – eller ens med livet i behåll. Den danske grosshandlaren från Odense, 45-årige Helmer Breum, tog en risk för att rädda sitt liv – men dog av sina skador. Hoppet från fönstret på den tredje våningen ner till en balkong under var ett desperat försök att överleva branden som skurit av hallen utanför hans rum. Bankkamrér Engfeldt från Malmö bar därefter ner honom via en stege.

I fallet ådrog han sig så allvarliga skador att han avled kort därefter. Det var i alla fall vad Rävlandas provinsialläkare konstaterade.

Vid en senare obduktion kunde Dr C. O. Forselius ställa ett mer detaljerat resultat. När Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning några dagar senare efterfrågar om dödsorsaken förklaras Breums död med bristning i levern, förenad med blödning i buken. Därtill hade Breum ett brott på bröstbenet samt ett antal revben.

Helmer Breums hustru checkade in som maka – och fick återvända till Danmark som änka.

Brandorsaken höljd i dunkel

Exakt hur elden uppstod är fortfarande oklart. Enligt Söderhamns Kuriren inleddes den i köksavdelningen och ”spred sig med nästan explosionsartad hastighet”. Övervåningen var endast efter ett par minuter ett enda eldhav – för att snabbt sprida sig med ”rasande fart” ned genom de olika våningarna.

Den intensiva värmen gjorde att vattenposterna helt sonika exploderade ”under våldsamma detonationer som hördes vida omkring”.

Spridningsrisken var stor – den omkringliggande skogen och kringliggande villor ”voro svårt hotade” – men räddades.

Februarikylan gjorde sitt till för att begränsa elden.

Det enda som torde kunna fastslås år att branden inte var anlagd, även om det på sina håll, inte minst i media, spekulerades att så kunde vara fallet. I en 40 sidor lång rapport, baserad på intervjuer med ett femtiotal personer, kunde Statspolisens kriminalavdelning dock ge en trolig förklaring – den mänskliga faktorn.

”En vid hotellet anställd chaufför, vilken i likhet med en del andra personer iakttagit, att elden börjat under ett tvättställ i kapprummet vid entrén, har förklarat, att då varken elektriska ledningar, eldstad eller rökgång finns i närheten, måste eldens sannolika orsak vara vårdslöshet.”

Till utredningen berättade en servitris att hon under kvällen innan brandens utbrott sett en man i sällskap med två damer, som stod med en halvrökt cigarr i kapprummet där branden ”troligen börjat”.

Hon kunde däremot inte yttra sig om mannen hade cigarren i handen då han lämnade hotellet efter halv tolv. När polisen efteråt frågat ut mannen hade han inget minne av att han haft en cigarr.

Den tidigare nämnde krigsdomare Nils Aschan från Malmö var redan vid ankomsten orolig över träkonstruktionen i hotellet och ska ha ”frapperats av dess brandfarlighet”. Aschan krävde information om livlinor och reservutgångar. I den efterföljande statliga utredningen ska han ha betecknat livlinorna som ”olämpligt anbragta samt väl smala och hårda.”

Dessutom, berättar Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning: ”Släckningsattiraljen på platsen var, menar han, alldeles otillfredsställande.”

Brandkåren kommer – inte

Från Göteborg kom ingen hjälp, då de omkringliggande kommunerna inte ingått avtal med stadens brandkår. Hindås kunde inte nyttja de resurser som fanns tillgängliga, då den så kallade ”kollektivförsäkringen” inte var löst. Inte heller från Borås skickades det någon hjälp.

Av träbyggnaden, beskriven som norra Europas största hotell med träkonstruktion, fanns knappt en flisa kvar.

– Doktor de Frumerie hade redan under början av 20-talet lagt fram förslag om en frivillig brandkår i Hindås, men kommunalföreningen röstade nej. De ansåg att samhället var för litet för att ha råd, förklarar Bertil Larsson och skrockar till. Han fortsätter:

– Det går som en röd tråd under ett decennium, från branden på Hindåsgården år 1934 och framåt. Många byggnader i trä förintades. Framför allt de stora anläggningarna var utsatta. De hade inte minsta beredskap.

Hindås - en mötesplats för sport och kultur

Regnet smattrar mot fönstren på Hindås stationshus, en byggnad som idag inhyser Hindås nya arkivlokaler. Listerna kring fönstren lyser vita och tapeterna har bladmönster. Det är nyrenoverat.

– Vid den tiden var Hindås inte mer än hotellet och hoppbacken. Affärsmän från Göteborg kom till Hindås och byggde sina villor här. Sen kom butiker med ägg, virke och sen en järnhandel. Det blev en naturlig utveckling, förklarar Bertil Larsson.

Hindås turisthotell byggdes 1906, två år efter hoppbacken. Redan 1908 fylldes tåget från Göteborg och tusentals ungdomar besökte Hindås snölandskap för skidåkning över dagen. Besökarna och affärerna blev fler, liksom villorna – och elektrifieringen tog fart.

– Det fanns inga direkta industrier här. Det var järnväg och småindustrier, en lugnare utveckling. Det var mycket med idrotten också, curling, backhoppning och bandy, berättar Larsson och bläddrar i en pärm med gamla tidningsartiklar om Hindås.

Att turisthotellet var navet i Hindås framväxt, råder det inget tvivel om. Efter branden startade byggarbetet nästan omgående:

– Det blev till att sätta igång att bygga snabbt, säger Larsson och syftar på den nya stenbyggnaden som stod klar två år efter branden.

Hindås turisthotell ägdes och drevs av direktör Luckmann. Försäkringsvärdet uppgick till dåtidens hisnande 865 000 kronor.

LÄS MER:Gravsten från 1745 och pestens tid pryder Margaretas trädgård utanför Rävlanda

LÄS MER:Vad hände med Billy Nyqvist, Hällingsjö djurpark och lejonet Leo?

LÄS MER:Så växte Mölnlycke och Wendelsberg fram – rikedomen flödade

Csaba Bene Perlenbergcsaba.bene.perlenberg@stampen.com

Julia Lagergrenjulia.lagergren@stampen.com